Mitt första minne från isen är när jag frustrerat slet av mig skridskorna och skrek “ALDRIG MER”. Men bara några veckor senare gav jag det en ny chans och upptäckte att jag faktiskt hade talang för skridskoåkning. Så pass mycket att jag blev inbjuden att spela med de som var ett år äldre. Trots att jag var bland de yngsta i laget, gjorde jag mål efter mål och tänkte att min framtid som center var säkerställd för alltid.
Men framtiden ville annorlunda. När första året var slut fanns det fler jämnåriga att bilda lag med men jag som spelade center och var lagets mest pålitliga spelare hade inget att oroa mig för när det kom till min position trodde jag. Min blick för spelet, min snabbhet och min förmåga att hitta nätet gjorde mig till den spelare som andra lag fruktade. Målen kom enkelt för mig, och lagkamraterna såg upp till mig. För en sjuåring var det en fantastisk känsla – jag var bäst i laget, och alla visste det. Alla, utom min tränare. Eller visste han att jag var bäst och ville inte att jag skulle vara bättre än hans son. Det är något som jag funderat på i hela livet.
Läs hela inlägget här.