Mitt första minne från isen är när jag frustrerat slet av mig skridskorna och skrek ”ALDRIG MER”. Men bara några veckor senare gav jag det en ny chans och upptäckte att jag faktiskt hade talang för skridskoåkning. Så pass mycket att jag blev inbjuden att spela med de som var ett år äldre. Trots att jag var bland de yngsta i laget, gjorde jag mål efter mål och tänkte att min framtid som center var säkerställd för alltid.
Men framtiden ville annorlunda. När första året var slut fanns det fler jämnåriga att bilda lag med men jag som spelade center och var lagets mest pålitliga spelare hade inget att oroa mig för när det kom till min position trodde jag. Min blick för spelet, min snabbhet och min förmåga att hitta nätet gjorde mig till den spelare som andra lag fruktade. Målen kom enkelt för mig, och lagkamraterna såg upp till mig. För en sjuåring var det en fantastisk känsla – jag var bäst i laget, och alla visste det. Alla, utom min tränare. Eller visste han att jag var bäst och ville inte att jag skulle vara bättre än hans son. Det är något som jag funderat på i hela livet.
Direkt när laget startades upp inför den nya säsongen med laget gjorde han något som förvirrade både mig och mina föräldrar: han flyttade mig från center till back. Först trodde jag att det kanske var en del av hans plan för att utveckla mig som spelare. Men det blev snabbt tydligt att det inte var så. Gång på gång blev jag utskälld, särskilt när jag gjorde mål – något som borde ha varit en höjdpunkt för laget.
Jag minns tydligt en match där jag plockade upp pucken i vår egen zon, dribblade förbi två motståndare och satte pucken högt i mål. Min lagkamrater jublade och dunkade mig i ryggen, men tränarens röst skar genom allt:
”Vad håller du på med? Du är back! Det är inte ditt jobb att göra mål!”
Det var som om han inte ville att jag skulle glänsa framför motståndarens mål, som om min talang var ett problem snarare än en tillgång. Jag började känna att det inte spelade någon roll hur hårt jag kämpade eller hur mycket jag presterade – jag kunde aldrig leva upp till hans godtyckliga krav. Andra i laget hyllades för mindre prestationer än mina, och det gjorde hans beteende ännu mer obegripligt. Jag var fortfarande lagets bästa spelare och han hyllade mig för att jag kämpade hårt och vann mina dueller men jag fick inte göra mål.
I sex år pågick det. Jag var lagets stjärna, men det verkade som om min tränare gjorde allt för att begränsa mig i anfallszonen. Trots motgångarna försökte jag hålla humöret uppe och fortsatte kämpa, men varje träning blev en mental utmaning.
Under en föräldrafest gick det riktigt snett. Min styvfar, som var otroligt frustrerad på tränaren, konfronterade honom kraftigt inför alla andra föräldrar och ifrågasatte vad tränaren egentligen sysslade med. Diskussionen varade länge, tills min mamma oväntat ställde sig på tränarens sida. Detta ledde till långvariga och allvarliga konflikter i vårt hem under många år. Att öppet visa så lite respekt för sin partner, som försvarar HENNES son, var den största förnedringen min mammas sambo kunde tänka sig att utsättas för. Jag kan bara hålla med.
När jag fyllde tretton inträffade en förändring som kom att bli avgörande. Vår tränare slutade efter en konflikt med en förälder, och vi fick en ny. Jag glömmer aldrig vårt första samtal. Den nya tränaren frågade vilken position jag helst ville spela. Utan att tveka svarade jag center, och så blev det. Sedan dess har jag alltid spelat center och gjort mål i nästan varannan match. En given center, med andra ord. Jag var en stjärna, men inte den bästa spelaren i världen.
Från den dagen förändrades allt. Jag var tillbaka på min rätta plats, och det syntes direkt i mitt spel. Jag gjorde mål efter mål och fick äntligen känna hur det var att få beröm och uppmuntran för mina prestationer. Den nya tränaren såg mig för den jag var och insåg min potential. Vid slutet av säsongen fick jag en utmärkelse jag aldrig glömmer: ”Årets comeback”. Det var inte bara ett pris, det var ett bevis på att allt det jag gått igenom inte hade knäckt mig.
När jag ser tillbaka på de åren undrar jag fortfarande varför min första tränare behandlade mig som han gjorde. Var det avundsjuka? Osäkerhet? Eller bara bristande förmåga att leda? Jag kommer aldrig få svar på den frågan. Men en sak vet jag: han kunde inte stoppa mig. Jag spelade ishockey och hur sjukt den än låter så älskade jag att spela ishockey hela tiden. Jag till och med beundrade min tränare som satte mig som back, jag gjorde allt för att få hans gillande under de år som han tränade mig. Likt en slagen hund svassade jag efter honom för att få beröm och beröm fick jag för mina insatser. Men bara om det var från backposition.
Med rätt vägledning under de avgörande åren kunde jag ha blivit bättre, men jag nådde aldrig högre än en säsong i division tre. Som vuxen spelade jag i division fyra eller fem, så någon större stjärna blev jag aldrig. Men i de lag jag spelat har jag alltid varit en av de ledande spelarna.
Hockeyn har lärt mig mycket om livet, men kanske är den viktigaste lärdomen att aldrig låta någon annans begränsningar definiera vem du är eller vad du kan åstadkomma. En annan intressant sak jag noterar så här i efterhand är att de vuxna som tränade oss inte var speciellt bra på att åka skridskor och de saknade dessutom ledarutbildning kan jag tänka mig. Om de hade någon form av ledarutbildning var den extremt grundläggande eller så var min tränare bara allmänt elak.