Senast uppdaterad, 2024-02-08, info@gratis.pengar.se
Vi har alla stött på dem: de tråkiga, torra och socialt klumpiga människorna som gör att man undrar hur de egentligen fungerar. De som verkar ha noll självinsikt, ingen förmåga att reflektera över sitt eget beteende och som skapar obekväma situationer utan att ens vara medvetna om det. Jag har en personlig erfarenhet som verkligen illustrerar detta.
Jag hade en arbetskamrat som bodde i närheten av mig. Efter att han fick reda på att vi var grannar, frågade han om vi kunde passa deras hund när vi jobbade hemifrån. Min fru och jag gick med på det, mest för att vara snälla, men också för att vi gillar hundar. Hans fru uttryckte att det var en ”win-win-situation”, vilket jag verkligen hade svårt att förstå. Hur exakt var det en vinst för oss? Vi gjorde ju jobbet, tog hand om deras hund och fick ingenting tillbaka. Men enligt henne vann vi tydligen äran att passa deras hund.
Så vi passade hunden, fem gånger totalt. Och detta var inte någon problemfri upplevelse. Hunden hade den irriterande vanan att hoppa upp mot ytterdörren och riva med klorna så fort något hände utanför. Detta resulterade i fula repmärken på vår dörr, vilket vi naturligtvis ville undvika. Vi löste det genom att ställa en kartongbit mot dörren för att skydda den. En dag när hundens ägare kom för att hämta den såg han kartongen och blev stött. Som om vi hade förolämpat hans hunds värdighet genom att vilja skydda vår egen egendom.
Efter att vi hade passat hunden några gånger kände min fru att vi blev utnyttjade och sade nej en gång när de frågade. Reaktionen? De blev synbart sårade. Som om vi hade brutit ett osynligt kontrakt, trots att vi aldrig först hade erbjudit oss att vara deras permanenta hundpassare.
Det som följde var nästan surrealistiskt. Trots att vi hade passat deras hund fem gånger utan att be om något tillbaka, så hälsade inte min arbetskamrat på mig längre. Inte på jobbet och inte heller när vi sågs ute i grannskapet, trots att vi bor bara 400 meter ifrån varandra och ofta råkar på varandra. Helt plötsligt verkade jag vara en osynlig person för honom.
Det är i sådana situationer man verkligen börjar fundera på vad det är för fel på vissa människor. Hur kan man vara så socialt klumpig att man reagerar på detta sätt? Vad trodde de egentligen? Att vi skulle vara tacksamma för att få passa deras hund gratis? Att vi skulle fortsätta göra det oavsett vad? Och när vi satte gränser så blev vi fiender?
Det är en sak att vara introvert, men det här var något annat. Detta var ett par som inte bara var introverta, utan som också verkade helt oförmögna att hantera normala sociala interaktioner. När man inte ens kan hälsa på en tidigare arbetskamrat på grund av en sådan bagatell, då har man nog ett ganska trist och begränsat socialt liv.
Man lär sig alltid något av sådana här upplevelser. I det här fallet var lärdomarna tydliga:
- Sätt gränser tidigt. Om något känns skevt från början, är det ofta det.
- Förvänta dig inte att alla ska ha social förståelse eller vett.
- Det finns alltid folk som tror att de är centrum i universum och att alla andra ska vara tacksamma för att få tjäna dem.
Till slut kan man bara skratta åt det. Men det är fortfarande fascinerande hur vissa människor fungerar.
