Övergrepp

Senast uppdaterad, 2021-12-25, info@gratis-pengar.se

Han ser väldigt underlig ut. Visst stirrar han på mig, tänkte jag.

Som barn var jag väldigt lillgammal och på många sätt och vis mer mogen än min ålder. Därför kanske det inte var så konstigt att jag redan vid sju års ålder tilläts att åka tunnelbana själv in till stan för att besöka dåtiden mecka, Stor & Liten. När jag en gång skulle åka in till stan med en kompis så fick vännen inte åka med för sin mamma men då han påpekade att han skulle åka med mig så sa hon ”Ja men då går det bra”. Så ett visst intryck måste jag ha gjort på min omgivning. För det mesta gick dessa resor bra och jag kom hem lycklig varje gång med någon ny leksak som jag köpt för mina egna pengar. Vid en av dessa resor gick det dock inte så bra och det var nära att det slutade med en katastrof. Så här i efterhand finns det mycket att fundera på och framför allt så förstår jag vad tunnelseende innebär och att man blir för rädd för att ens våga säga emot eller be någon om hjälp. Jag har läst många böcker om övergrepp och det som alla har gemensamt är att offret känner skuld och tar på sig problemet. Det är aldrig offrets fel och jag önskar att hela samhället kunde lära ut det redan i skolan till alla barn.

Som sagt det var nära att det slutade med katastrof men jag kom undan med blotta förskräckelsen. Allt började med att jag stod och väntade på tunnelbanan hem när jag noterar att en ung man står och stirrar på mig. Jag tänkte att jag bara måste inbilla med alltihopa men eftersom tiden gick och sekunderna blev minuter märkte jag att hans blick var låst vid mig var jag än gick. Efter en evighet så kom tunnelbanan och jag rusade in och satte mig i hop om att han inte skulle följa efter. Han följde inte bara efter utan han satte sig mitt emot mig och log när han satte sig ner. Jag stirrade ner i golvet skräckslagen men tänkte att jag skall ju av vid nästa station så det här går nog bra. Då börjar han att gnugga sina skor mot mina och om jag var skräckslagen innan så blev jag paralyserad nu. Något var extremt fel visste jag men vad skulle jag göra? Pulsen steg och jag tänkte att han kommer nog inte efter när jag går av tunnelbanan. När jag gick av så gick han också av och mitt mod sjönk till botten. Vad gör jag nu tänkte jag. Han gick efter mig på tunnelbaneperrongen som om han satt fast i ett snöre, hack i häl med bara några meters avstånd. För att försäkra mig om att jag inte inbillat mig alltihop så vände jag på klacken, gick mot honom, gick förbi honom och gick snabb över på den andra perrongen. Tunnelbaneperrongen Slussen har tydliga pelare som avgränsar de olika sidorna där tågen går åt olika håll och jag svängde runt hörnet och hoppades att han inte gjort samma underliga manöver. För att försäkra mig om att han inte följde efter mig kikade jag runt hörnet och fick se att han gjort samma manöver som mig. Hans leende när han såg mig var det äckligaste jag sett i hela mitt liv. Jag har aldrig sprungit så snabbt i hela mitt liv. Jag sprang som om det gällde livet från perrongen till bussarna. När jag kom in på min buss satte jag mig så lågt jag kunde så ingen skulle se mig utifrån. Jag såg honom inte mer.

Jag förstår att jag kom extremt lindrigt undan jämfört med alla hemska historier som jag har läst men jag var helt förstörd länge efter detta och det underliga är att jag berättade inte detta för någon efteråt. Jag hade ju när som helst kunna skrika när han stirrade på mig under hela denna hemska upplevelse men trots att jag var ett väldigt verbalt barn som pratade med alla var jag för rädd. Sens moral av detta är att jag förstår att vi måste hjälpa till och skydda våra barn ännu mer än vad vi tror och våga ingripa om vi ser något som är fel. Hellre fråga en gång för mycket än en gång för lite. Det är barnet som skall skyddas inte den vuxnes känslor.

Boktips i ämnet