Senast uppdaterad, 2022-01-18, info@gratis-pengar.se
Jag har en minst sagt komplicerad relation till min mamma. Helst av allt vill man ju att ens relation till föräldrarna skall vara problemfri och bekymmerslös. Det är det minsta man kan säga om min relation till min mamma. För att försöka överleva själv och eventuellt lösa några problem på vägen har jag gått till två olika psykologer och vi gick tillsammans till en familjeterapeut, mamma jag och min fru. Den första terapeuten kommer jag faktiskt inte ihåg så mycket vad han sa annat än att han tyckte synd om mig och sa att det var inte normalt att ha så mycket problem med sin förälder. Till familjeterapeuten gick vi för att försöka lösa upp de värsta knutarna och eventuellt försöka få min mamma att inse att hon måste förändra sig om vi skall kunna umgås normalt. Vi bokade in en hel serie med möten för att att göra allt så bra som möjligt och mamma fick betala vilket hon inte hade något emot. Samma vecka som dessa möten skall börja skickar min bror en bild på mig där jag ser ut som jag är 70 år. De nya apparna där man enkelt kan få någon att se annorlunda hade precis släppts och det första han gjorde var att skicka en bild till mig och mamma på mig som gammal. Precis vid denna tidpunkt hade mitt eviga unga jag börjat bli lite äldre och i detta läge kunde man till och med se att jag inte var den unga kille som jag alltid varit. Jag blev inte så lyckligt när jag fick denna bild och påpekade lite försynt att jag inte tyckte bilden var så kul. Min bror och mamma blev av någon anledning ännu gladare och skrattade gott åt både mig och bilden. Att jag var så känsligt, det var det löjligaste och naturligtvis måste man kunna driva med folk om man vill. Jag blev minst sagt irriterad men släppte det för tillfället.
Mötet hos familjeterapeuten
Så kom då dagen när vi skulle börja sessionerna hos familjeterapeuten och det första jag tog upp var exemplet med bilden som mamma var så lycklig över och jag olycklig. En liten sak kan tyckas men terapeuten lyssnade och frågade min mamma. ”Ser du inte att din son blir ledsen när du skrattar åt honom?” frågade han min mor. Mamma skrattade och sa ”Han är ju min son. Jag vet vad han tål och inte tål. Så känslig kan han inte vara”. Terapeuten fortsatte att det är inte upp till henne att avgöra om någon tål något eller ej och att alla har rätt till sina känslor. Om en person dessutom är vänligt nog att tala om exakt var gränsen går så måste vi alla respektera den gränsen. Oavsett om vi själva tycker att det är en alldeles för låg gräns. Det har absolut ingen betydelse vad man själv tycker är tillåtet om en annan person säger ifrån. Mamma blinkade med ögonen som en korkad blondin och svarade ”Löjligt, lite får han tåla. Så där kan man inte hålla på”.
Vi gick igenom livets alla problem som varit, terapeuten pratade enskild med mig, min fru och mamma. För det mesta satt vi och pratade allihopa i grupp. När vi var klara efter ett antal veckor så tog han ett sista samtal med mig och min fru och förklarade för mig att den människan min mamma tyckte att min fru var överhuvudtaget inte existerade. Hon har målat upp en helt annan verklighet och låst fast sig i hur min fru är berättade terapeuten. Efter det sa han väldigt tunga ord. Han sa att om jag skall leva och vara en lycklig människa så skall jag träffa min mor så lite som möjligt. Hon klarar inte av att vara en bra mamma och ser bara sig själv i alla situationer. Hon kommer aldrig av att kunna möta dig på ett bra sätt utan att såra dig och din fru. Varken idag, imorgon eller framöver.
Det var inte kul att höra att en mamma är så dålig mor och jag har otroligt svårt att helt sparka ut min mamma men vår kontakt är minimal och de senaste tre åren har vi inte sets mer än ett par gånger per år. Till och med denna minimala kontakt är dock för mycket egentligen och varje träff slutar med katastrof.
Terapeut nummer tre
Nyligen så provade jag en nätterapeut och det är något jag kan rekommendera. Jag kunde ta samtalen samtidigt som jag tog en lång promenad och det fungerar faktiskt väldigt bra. Man får naturligtvis samma terapeut varje gång och det känns väldigt skönt att prata av sig. Jag berättade återigen alla problem med med min mamma, min styvfar och mina bröder. Hon lyssnade och konstaterade att min familj inte var riktigt normal och att det bästa var att låta hela familjen vara och sörja dom som om dom vore döda. Det låter onekligen väldigt grymt men just att man skall se dom som döda är för att man inte skall vilja springa tillbaks till dom.