Senast uppdaterad, 2022-05-18, info@gratis-pengar.se
Tung i sinnet vaknar jag upp för att gå på min pappas begravning och tänker mest att det är skönt när denna dag är över. Vidare så tänker jag att det finns inte så mycket som kan gå fel under en begravning. Vi åker dit, hälsar på lite folk, tar avsked av pappa, begravningsfika och sen åker vi hem. Lätt som en plätt. Det skulle naturligtvis inte bli så enkelt. När vi skall åka visar det sig att ett av barnen är sjuk och måste stanna hemma, inga större problem men tråkigt och sorgligt att inte få vara med på begravningen. Då resan till begravningen är lång har vi tagit i rejält när de gäller att vara på plats innan och det visar sig att vi kommer fram mer än timme innan det börjar. Det gör dock inget och vi sätter oss i bilen och småpratar innan de andra gästerna kommer. När de första gästerna dyker upp går vi ut och hälsar på gästerna men de är få som känner igen mig trots att jag är den äldsta sonen till mannen som skall begravas. Det är pappas vänner som dyker upp och förutom min syster finns ingen annan släkt på plats. Så kommer då tidpunkten när begravningen skall börja och som äldsta son tar jag stora kliv fram mot första raden och skall till och sätta mig där med min familj när pappas sambo säger till oss att vi kan sitta var vi vill men att hon skall sitta på första raden. Där och då blir jag som förstenad och får inte fram ett ljud. Jag borde naturligtvis sagt att jag och min familj sitter på första raden och att hon får sätta sig var hon vill. Det hela slutar med att jag sätter mig på andra raden helt stukad och min fru går och sätter sig längst bak i kyrkan med sonen. Sonen som för övrigt är min pappas barnbarn. Det enda barnbarnet som lyckades ta sig till begravningen då den andra är hemma och sjuk. På första raden sitter alltså min pappas sambo, en dotter till sambon, dotterns man, ett barnbarn, min syster och systerns man. Min syster är helt ovetande om dramatiken som utspelat sig runt sittplatserna. Det finns en sittplats kvar på första raden men jag vill inte sitta där själv utan min fru och min son. Dessutom ser jag den platsen när alla har gått och satt sig och jag orkar inte mentalt att sätta mig där själv.
Relationen med min syster är inte så bra som man skulle önska och hon är van att bli behandlad som pappas lilla prinsessa. Hon berättar sorgset för mig att nu kommer pappa aldrig mer att fråga hur hennes hundar mår, jaha vad kul tänker jag. Pappa har aldrig någonsin frågat mig hur mina barn mår men hur hennes djävla hund mår det frågar han alltså varje gång de pratar. Min syster är för övrigt lika ointresserad av min son som vanligt och ser honom knappt. Känns som om det är ett familjedrag som de utvecklat för att hålla mig på avstånd. Nu när pappa gått bort ser jag tydligare än någonsin att det är ljusår i skillnad hur min syster och jag har behandlats. Allt är väldigt jobbigt och irriterande. Pappas sambo har dessutom redan börjat ge bort saker och slänga det som hon själv inte vill ha. Bouppdelningen är inte förrän om två veckor och det lär bli en rysare. Hon har väldigt nöjt sagt att det finns ett testamente och om jag tolkar alla signaler som jag fått hittills så är det hon som ärver allt men jag blir inte helt lottlös jag har ju trots allt rätt till min laglott.