Senast uppdaterad, 2022-04-29, info@gratis-pengar.se
Pappa gick bort på söndagen den 24 april efter att ha kämpat mot cancer det senaste året. Hans bortgång kom inte som en överraskning men det var med stor sorg vi följde hans dödskamp och såg hans sista andetag. När jag skriver detta sitter jag och gråter men känner ändå att det är skönt att skriva av mig som jag nämnt förut. Det stöd jag fått från sociala medier känns tröstande i allt mörker. För att själv försöka bearbeta och komma vidare så måste man ta ett steg i taget och det skulle vi göra igår när jag, min syster och pappas sambo skulle träffas på begravningsbyrån. Jag bort långt borta från begravningsbyrån och behöver köra dit. En enkel resa tar ca 2,5 timme och det är inte så roligt att sitta själv i bilen och köra. När jag kört en halvtimme så ringer jag min syster och hör om vi alla tre skall äta något innan vi ses på begravningsbyrån. Hon svarar glatt att hon är hemma hos pappas sambo och de skall äta lunch om en stund. Du kan väl gå och äta på den lokala pizzerian den är väldigt bra säger hon. Jaha svarar jag och lägger på. Jag får sådan lust att vända bilen och åka hem igen. Vi är alltså tre personer som skall gå till begravningsbyrån och de sätter sig och äter lunch innan utan att fråga mig. Det kommer ju inte som en direkt överraskning att jag måste äta någonting eftersom det tar så lång tid att åka ut på landet och att jag garanterad kommer vara hungrig när jag kommer fram. Syrran och pappas sambo har alltså mat på bordet men glömt att fråga mig. Tiden räcker inte till att åka hem dit och äta innan vi skall till begravningsbyrån så jag får snällt slänga i mig något ätbart själv.
Nästa smäll kommer när vi sitter hon begravningsentreprenören. Jag står inte med på det redan ifyllda pappret över arvingar och sörjande. Det är redan ifyllt till viss del efter ett samtal mellan begravningsentreprenören och pappas sambo. Hon och syrran står uppskrivna men jag står inte uppskriven. Begravningsentreprenören löser det snyggt genom att fylla i mitt namn som hon måste kommit ihåg från när vi skakade hand. Klart jag inte blir glad över detta, jag blir både ledsen, arg och besviken i ett men visar ingenting för jag inser att det inte tjänar något till. En sista vidrig händelse har med pappas hundar att göra. Han har två hundar som sambon nu inte orkar ta hand om och hon sitter och beklagar sig över att hon måste avliva hundarna. Jag erbjuder mig då att ta hand om hundarna så att de kan bo hemma hos mig. I det läge som hon befinner sig i kan man ju tycka att hon borde bemöda sig med ett snällt svar men så blev det inte. ”Du kan väl inte ta hand om hundarna! Du som inte ens kan plocka bajs!” vräker hon ur sig med vresig ton. Helt klart inte den vänligaste kommentaren från henne och jag förklarar lugnt att jag visst kan ta hand om hundar och att jag är mycket van vid allt som har med hundar att göra. Vidare så förklarar jag att jag numera är hundvakt åt en bekants hund för att lugna ner henne. ”Nåväl! Vi kanske kan göra så.” fortsätter hon som svar till mig och ärendet betraktas som avslutat. Dock så blev jag så pass besviken på denna dag så om hon frågar mig framöver om jag kan ta pappas hundar kommer jag att svara att jag inte kan ta hand om hundarna för att jag inte kan plocka bajs. Som man skördar får man så.
