Senast uppdaterad, 2024-04-04, info@gratis-pengar.se
Sonen fick cancer sommaren 2023 och det kom som en chock för oss alla. Det har nu gått ca 9 månader och vi har vant oss med att leva med sjukdomen men det är ingen rolig vardag för någon av oss.
Januari – Blir allt bättre
Sonen blir allt bättre vilket känns enormt skönt. Även om han inte kunde ta cellgifterna i exakt den ordning som det var tänkt så ligger hans värden förhållande vis bra till och han börjar kunna röra sig som vanligt även om han är enormt trött och tillbringar större delen av tiden i sin säng.
Februari – Måste röra sig
Sonen mår bättre och bättre men nu har vi ramlat på nästa problem och det är att han skall röra på sig. Han måste helt enkelt ut och gå varje dag vilket inte är så lätt när motivation saknas och tröttheten fortfarande finns.
Mars – Håret växer ut igen
Det blir mer och mer glädjande att skriva om sonen då han blir bättre och bättre. Han till och med gick ut och gick en promenad själv. Annars är det mest tjat nu för tiden att han måste röra på sig. Han mår bra och håret har börjat växa ut igen. Det som besvärar honom mest just nu är dosan (en SCVP) som sitter inopererad vid höger axel och att ansiktet fortfarande är svullet som på alla cancerpatienter. När jag nu känner till cancern så pass väl som vi gör så ser man att alla ungdomar som har cancer ser mer eller mindre likadana ut.
Summering av de första 9 månaderna
För att summera de 9 första månaderna tänkte jag bara kort visa vad sonen fått genomlida under denna period.
- 1 amulansfärd med blåljus
- 6 olika sjukhussängar första dygnet
- 45 dagar inlagd på sjukhus
- 30 dagar på sjukhusets dagavdelning
- ca 180 sjukresor med taxi till sjukhus
- 2 operationer
- 30 gånger på sjukgymnastik för svårt sjuka
- 10 gånger på vattengymnastik för svårt sjuka
- ca 400 sprutor
- ca 2500 tabletter
- ca 200 påsar dropp av olika slag (blod, cellgifter mm)
- uppsvullet ansikte
- håravfall
- 14 kg viktminskning
- får inte träffa vänner (inget immunförsvar)
- maten smakar illa på grund av mediciner
- enorma humörskillnader
Summering för vår del
Det är inte lätt att vara förälder till en barn med cancer och jag beundrar (och tycker synd om) de föräldrar som råkar ut för detta som dessutom är ensamstående. Vi har det jobbigt men vi är två som hjälps åt även om min fru utan tvekan drar det tyngsta lasset. Jag har full förståelse för att det är många par som skiljer sig under denna period hur illa det än kan verka för det blir fler konflikter än vanligt och det kan explodera när som helst. Det gäller att ha is i magen så mycket som möjligt och bara tänka att vi skall ta oss igenom detta. Det finns ett ljus på andra sidan tunneln. Jag får mycket stöd och stärkande kommentarer från mina följare på Instagram vilket gör mitt liv mycket enklare och jag förmedlar mina följares stöd till min familj vilket gör att vi känner oss lite bättre till mods.
Vänner
Det är inte alltid så lätt för vänner och bekanta att veta hur de skall förhålla sig till någon som har cancer och alla människor har olika behov så jag kan bara tala för mig själv och vad vi uppskattad mest under denna period.
- Ring gärna då och då och småprata lite och fråga hur läget är.
- Kom förbi med fika eller matlådor. Om det går stanna och ät eller fika men känn av läget och kräv inte att få stanna.
- Finns det andra barn i familjen bjud ut dom på bio, bowling eller vad som helst.
- Om du är vän med den ena föräldern bjud ut den på en fika för att prata ostört en stund.
- Du som är vän med den cancersjuka kan ringa och peppa, prata minnen, prata framtid, prata allt. Känn bara av hur mycket den sjuka orkar med och bli inte arg eller ledsen om den sjuka inte vill prata.
- Hjälp familjen med småsaker som gräsklippning, kratta löv eller liknande som kan behövas. Fråga inte för då får du nästan garanterat ett nej.
- Vad du än gör så dra dig INTE undan och vänta med ditt stöd, stödet behövs mer än någonsin.
Jag fick oväntat stöd av en granne som kom förbi med en låda lasange när vi hade det som värst. Dessutom sa han att jag ville komma över och prata eller bara sitta still och stirra in i väggen hemma hos honom så gick det bra. Han gav en massa förslag på vad han och jag kunde göra och det var precis i början när sonen åkt in akut på sjukhuset och det hjälpte mig mer än vad han någonsin kan föreställa sig.
Sonen
Jag måste säga att min son tar sin sjukdom med bravur. Inte för att han har någon annanstans att ta vägen men han skulle kunna ta det mycket värre och gnälla mycket mer än vad han gör. Med tanke på omständigheterna där han innan cancern mer eller mindre svimmade när han såg en sjukhusrock och hatade sprutor så mycket att vi var tvungna att hålla honom i handen när han skulle ta en spruta så måste jag säga att jag är imponerad. Han förklarar att han fortfarande HATAR sprutor och fortfarande får ett adrenalinpåslag vid varje spruta men han klarar av att ta dagliga sprutor trots det. Det enda som är lite svårt just nu är att få igång honom rent fysiskt även om han är uppe och går runt lite grand så måste han röra på sig betydligt mer. Vi hoppas att det blir bättre framöver.