”Hatar hon mig?”
Efter första middagen med svärmor blir stämningen lätt frostig då min mor ringer upp mig och frågar om min flickvän hatar henne. Varför skulle hon göra det frågar jag oförstående. Min mor tycker att min flickvän log och pratade alldeles för lite för hennes smak och att det måste ha att göra med att hon då hatade henne. Jag tappade hakan totalt efter detta idiotiska resonemang och förklarade att så var inte fallet. Mamma stod dock på sig och efter en lång diskussion så la vi på luren. Jag berättade för min flickvän vad mamma sagt vilket naturligtvis fick katastrofala följder för vårt liv. Senare har jag insett att där och då skulle jag brutit all kontakt med mamma och helt enkelt låtit henne vara ifred men det är svårt att lämna familjen. Min flickvän bröt ut i gråt och var förtvivlad och undrade vad hon hade gjort för fel. Du har inte gjort något fel sa jag och försökte lugna ner stämningen men det blev inte så mycket bättre. Ett par veckor senare var jag hemma hos mamma utan min flickvän och mamma försökte då övertala mig att lämna den här tjejen som inte var så mycket att ha. ”Du kan ju inte ha en tjej som inte pratar” tyckte min mor. Jag var tvungen att förklara att den här tjejen visst pratar med mig. När vi är själva pratar hon precis så mycket som hon vill. Vi har inga problem med att prata med varandra och varför skulle det viktigaste i vårt liv vara hur mycket hon pratar med dig, frågade jag mamma. Min lillebror som satt och lyssnade på detta samtal hade inget att invända men till hans försvar kan jag ju säga att han var rätt ung vid tillfället men han var tillräckligt gammal för att ha egen flickvän. Under vårt första år tillsammans intensifierades mammas attacker på min flickvän och jag fick kämpa för att behålla lugnet. Min flickvän frågade ofta med gråten i halsen om jag ville göra slut eftersom hon trodde att jag skulle lämna henne på grund av min mammas eviga tjat om än det ena än det andra. Under denna period fick jag beröm av min mamma för att jag kämpade så bra för min kärlek.
Tyvärr måste jag säga att problemet är inte löst idag. Det enda som är bättre är att vi idag håller min mamma på armslängds avstånd men konflikterna har under årens lopp varit många och blodiga. Kontakten hålls till ett minimum för att inte saker och ting skall blossa upp. Vi har kunnat konstatera att hon med stor sannolikhet är narcissist. Jag har en outtömlig källa av saker som har hänt och som jag kommer att dela med mig av. Den stora frågan som alla kommer att ställa är varför jag inte i ett tidigare skede brutit helt med min mor. Tyvärr är det en stor fråga som jag ställer mig själv varje dag.
