Senast uppdaterad, 2024-10-14, info@gratis-pengar.se ❤️ 10 000 kr bonus ❤️
Denna text är lite osammanhängande och från min dator. Den består av ett axplock av händelser som skett genom livet men läggs här i sin helhet ändå.
Angående arg. Instämmer att jag blir arg och reagerar ilsket men jag blir även ledsen, förvånad, besviken och en uppsjö av andra känslor av min mors beteende.
Min fru känner sig enormt knäckt av den behandling som hon råkat ut för och känner ingen glädje att se min familj överhuvudtaget. Hon känner att de har förändrat hennes personlighet och nu känner hon sig som min mamma har sagt att hon är. Vidare så känner hon att hennes styvmor tagit ifrån henne glädjen att leva och förstår inte vad hon gjort för att förtjäna detta.
Jag har noterat att alla elakheter uppstår i telefonsamtal eller när mamma är själv med mig. Det är extremt utstuderat och känns som allt syftar till att knäcka mig. Jag skulle vilja likna hennes behandling av mig som misshandel eller övergrepp. Det finns ingen i min närhet förutom min styvfar och min pappa som tror att det jag säjer är sant.
Jag funderar hur det kommer sig varför hon har valt just mig och då jag har läst en mängd böcker om barnmisshandel inser jag att det kanske inte är genomtänkt men att det bara blivit så. Ett stort frågetecken är också varför jag, trots att jag för länge sedan insett att jag inte har någonting att hämta, fortfarande vill träffa mamma. Det finns ju ingenting alls att hämta för mig från henne. Då jag med glädje delat med mig av allt som inträffad i mitt liv allt för länge är min enda förklaring till hennes handlingar att hon är avundsjuk på mig och vill förstöra för mig. Jag kan inte förstå hur hon kan förstöra hennes äldsta sons lycka genom att angripa hans hustru. Det måste ju vara ett medvetet val för att skada mig. En gång har hon faktiskt pratat illa om min fru inför andra och det var inför min bror då han bodde hemma hos mamma. Då satt hon och pratade om ”problemet” och undrade om hon hatade dem och om hon över huvud taget pratade. När jag svarade att hon pratar med mig när vi är själva och jag var tvungen att förklara att vi tillbringade ju ca 99 % av all tid tillsammans ensamma och då var det inga problem. Hon svarade bara lite förvånat ”Jaha, men vad bra då!”.
Andra saker
Noterar att mamma vald att kritisera och nedvärdera det jag älskar mest. Mig, min fru, mina barn och min frus familj har alla fått sig rejäla sopor under åren. Det som hon däremot aldrig, aldrig kritiserat är våra saker, våra bilar, våra hus. Med andra ord så är hon duktig på att berömma det materiella och kritisera på det personliga planet.
Min större lillebror och jag umgås inte så mycket och det lägger hon helt och hållet på mig. En gång när vi bråkade och jag beklagade mig för mamma sa hon att jag skulle sluta betrakta honom som min bror.
Hon har flera gånger kritiserat mig för saker och sedan har någon av mina bröder obehindrat kunna göra likadant utan kritik från henne. När jag frågat henne varför får jag som svar att hon har mycket större krav på mig.
Hon vänder allt emot mig.
Hon hotar mig hela tiden om jag inte gör som hon vill. Åtta gånger har hon hotat med att ta livet av sig om jag inte gör si eller så eller att jag helt enkelt vill se henne död.
Hon stödjer mig inte vid jobbval. Hon har varit minst sagt kritiskt och misstänksam mot mina nya jobb och sagt att de är inget att ha.
En gång när jag precis bytt jobb och var helt psykiskt slut när jag var 27 år gammal åkte vi till London tillsammans och jag tänkte att vad bra då kunde jag prata med mamma om mina problem och få lite hjälp. Men trots en hel helg tillsammans varken såg hon att jag mådde illa eller jag fick tillfälle att prata med henne om detta.
Mamma har (mig veterligen) alltid haft bra män! Inga som druckit allt för mycket eller slagit henne. Det har alltid vara mamma som varit uttråkad och gått vidare.
Hon är stolt för att jag försvarar min fru mot henne…
Jag framstår som ond när jag kommer på familjefest utan min frun. Min fru framstår som ond när hon inte kommer.
”Jag är ju snäll” säjer hon ofta men jag har förklarat för henne att det är inte hon som avgör om hon är snäll eller inte.
Hon är enormt egoistisk och kan inte tänkta sig att göra något för att glädja någon annan om hon inte får någon glädje av det själv. Hon ville till exempel ha med sig väninnor när hon skulle passa min son när han var liten för han var ju så tråkig.
När min frun fick vårt första barn fick hon problem med ryggen och istället för att mamma kunde passa honom så att min frun fick vila såg hon chansen att gå på gym tillsammans med min fru och lämna in vår son på barnpassning på gymmet.
Min fru tycker att hon fastnat i rollen som den tråkiga, elaka som förstör och hon har väldigt svårt att ta sig ur den rollen i nuläget.
Det känns som om mamma är avundsjuk på mitt liv och inte kan tillåta sig njuta för min skull. Varför vill hon förstöra min lycka.
Idag
Just nu har vi minimal kontakt med min mamma och det känns bäst så. Hon förstår fortfarande inte vad hon gjort även fast hennes misstag är så många och allvarliga att jag förmodligen kommer skriva en bok om eländet.